Kära Kropp:

– ett musik- och fotoprojekt om kroppskomplex av Ulrika Mohlavyr Mohlin

6/4 – 27/4 – 2019

Vernissage 6/4 kl 11 – 15

Kl 12 inviger Mohlavyr vernissagen och gör ett uppträdande tillsammans med cellist Silia Hahne och gitarrist Johannes Carlsson.

Kära kropp: ett musik- och fotoprojekt om kroppskomplex. En låt och nio bilder och berättelser. Fotografier och musik av Ulrika Mohlavyr Mohlin.

Ingen föds med kroppskomplex, så vad var det som hände?
– Jag insåg att jag inte var ensam om att ha komplex för min kropp. Därför bestämde jag mig för att göra något mer utöver låten ”Kära kropp”, något som skulle kunna få fler att våga prata om kroppskomplex. Så föddes idén till ett fotoprojekt med personliga berättelser utifrån följande fundering: ”ingen föds med kroppskomplex, så vad var det som hände?”

Projektet startade med en annons i sociala medier för att få kontakt med människor som har eller har haft kroppskomplex. Jag fotograferade personerna i deras hem på olika platser i Sverige och fick höra deras berättelser. Projektet lyfter allvarliga följder av verbala trakasserier och hur lätt komplex kan uppkomma.

Den 6 – 27 april visas utställningen på Black Door Gallery.

I samband med vernissagen förhandsvisas musikvideon till låten ”Kära kropp”.
Teaser: https://youtu.be/tP6gqPomWQ8

I samarbete med Konstfrämjandet Bergslagen.
Konstfrähjandet Bergslagen
______________________________________________________________________________

Kvinnorna på Meri Seif – röster från en buss
9/3 – 23/3 2019

Kan situationen för kvinnor bli djävligare?
I ljuset av Metoo-rörelsen finns det grader i det helvete många kvinnor världen runt tvingas leva med dagligen. Inga jämförelser i övrigt behöver göras men situationen i Papua Nya Guinea hör till de farligaste i världen.
Nu visar BlackDoor Gallery ”Kvinnorna på Meri Seif – röster från en buss” av fotografen Martina Holmberg och journalisten Maria Hagström.

Men det här är en ljus berättelse om de kvinnobussar som varje dag säkrar transporten för kvinnor i huvudstaden Port Morseby. I stadens kollektivbussar går ingen kvinna säker för övergrepp från män.

Det är med glädje BlackDoor välkomnar åter Martina Holmberg! Hon var vår första utställare när vi öppnade galleriet för nu sju år sedan.
Vernissage lördag 9 mars kl. 11-15. Både Martina och Maria Hagström kommer att finnas på plats.

Varmt välkomna!
Vännerna på BlackDoor

Så här berättar Martina och Maria själva om sitt dokumentära projekt:

”Det är gryning i Port Moresby. Utanför bussens fönster trängs morgontrafiken och på marknaderna har försäljarna precis brett ut sina filtar täckta med betelnötter. Platserna i bussen fylls allt mer under den gungande färden från förorten Gerehu in mot huvudstadens centrum. Kvinnor på väg till jobbet, skolflickor i ljusblåa uniformer och damer som ska handla på marknaden. Här ombord möts kvinnor från olika kulturer, stammar, samhällsklasser, och som pratar olika språk, men på bussen upplever de en säker zon tillsammans – fri från män.

Papua Nya Guinea är ett av de farligaste länderna i världen för kvinnor att leva i. Det könsrelaterade och sexuella våldet är en humanitär kris och i huvudstadens offentliga bussar blir kvinnor ofta utsatta för trakasserier. En studie av UN Women visar att mer än 90 procent av kvinnorna har upplevt någon form av våld i Port Moresbys kollektivtrafik. De vittnar om trakasserier, övergrepp, stölder och hot. Det är svårt att åka fritt i staden. En del av dem stannar istället hemma, vilket hindrar dem från att arbeta och gå i skolan.

Därför trafikerar nu ett antal kvinnobussar, som kallas Meri Seif, Port Moresbys gator. De drivs av Ginigoada Foundation med stöd av UN Women. Dagligen reser hundratals kvinnor och barn med bussarna.

Vi åkte med under en vecka, i rusningstrafik och sömnig eftermiddagslunk, från gryning till skymning.”
Utställningen sker i samarbete med Konstfrämjandet Bergslagen.

Konstfrähjandet Bergslagen
_____________________________________________________________________________


TRAPPSNIGLAR – en utställning om brevbärare

Avregleringar i samhället innebär alldeles för ofta fördyringar och försämringar. Det saliga Postverkets avyttring till marknaden i två nya halvhjärtade aktörer är vi väl alla överens om inte var någon bra lösning. Numera får man vara glad om posten kommer fram och tyvärr ofta i mycket osäkert originalskick.

Vi är många som med en nostalgisk känsla av en försvunnen ordning och reda längtar efter gamla postens brevbärare- de som upprätthöll en mycket viktig samhällsfunktion och som inte sällan även kom att vara ett viktigt socialt incitament i de områden där de delade ut posten.
De kallades ibland humoristiskt för ”Trappsniglar”. Den här gången visar vi på Galleri BlackDoor Tommy Arvidssons dokumentära bild- och bokprojekt ”Trappsniglar”. Bilderna är tagna under de år på 1980-talet då Tommy själv arbetade som brevbärare i Uppsala.

Tommy Arvidsson är idag verksam som fotobokskritiker i Göteborg.

Så här skriver Tommy Arvidsson själv om sitt projekt:
”Dessa bilder är tagna under 1983. Jag ville dokumentera min tidigare arbetsplats under en period när det kom tecken på att jobbet började bli hårdare. Det pratades mer sällan om ”smörturer”, distrikten uppräknades oftare och man fick fasta arbetstider.

Många av mina arbetskamrater hade gått den vanliga befordringsgången men här fanns också en hel del studenter som sommarjobbat och sedan blivit kvar på Posten. Arbetet var fritt och man kunde ofta ha ett annat jobb eller studera vid sidan om. Lata sommardagar var man färdig nästan genant tidigt. Framåt hösten ökade postmängden för att kulminera vid jultiden med alla julkort. Men då hade vi alltid extraanställda skolungdomar till hjälp. Bland brevbärarna fanns ytterst få kvinnor. De var istället i majoritet i sorteringsarbetet.

Vi kallades ofta för Trappsniglar men jag tror att det låg en hel del dold beundran i det ordet. Vi var efterlängtade och vi var en del av ett viktigt samhällsmaskineri.

En del före detta kollegor hävdar att sextiotalet och sjuttiotalet var ett slags guldålder när det gällde att jobba som brevbärare. Då rådde en frihet som kanske aldrig kommer tillbaks.”

Foto: Tommy Arvidsson

Utställningen sker i samarbete med Konstfrämjandet Bergslagen.

Konstfrähjandet Bergslagen
_____________________________________________________________________________

Bli medlem i föreningen Galleri Black Door!

Black Doors galleri är idag den enda platsen i Örebro som kontinuerligt visar kvalitativ fotografi. Vi upprätthåller en tradition där fotografi har en given plats i Örebros kulturutbud. Black Door Gallery visar utställningar av såväl lokala, som nationella och internationella fotografer.  Vi vill med vår galleriverksamhet lyfta intresset och kunskapen om den fotografiska bilden, dess samtida utveckling och de olika genrer som ryms inom begreppet fotografi.

Medlem blir du genom att betala in årsavgiften på 150 kr till 329-5755, Föreningen Galleri Black Door. Du kan också Swisha till 0706 263388 – Magnus Westerborn

Ange ditt fullständiga namn och din e-mail adress så vi kan nå dig.

För dig som redan är medlem är det dags att betala in årets avgift, ett viktigt stöd för vår fortsatta verksamhet.

Styrelsen för föreningen fram till årsmötet i april 2019 är:

Stefan Nilson (ordförande)
Magnus Westerborn (kassör)
Suppleanter Peo Quick och LG Skantz
Revisor Henrik Carbonnier

Under 2019 planerar vi, förutom den ordinarie utställningsverksamheten, att arrangera ett par föreläsningar med utställande fotografer.

Planering av utställningar inför hösten 2019 och våren 2020 påbörjas under våren. Utställningarna beslutas av föreningen gemensamt.

Föreningen Galleri Black Door
Järntorgsgatan 9
703 61 Örebro
info@blackdoorgallery.se
www.blackdoorgallery.se

____________________________________

Tidigare utställningar på BlackDoor 2019:

REMEDIATION –

Annika Thörn Legzdins

19 jan – 2 feb

Remediation – Annika Thörn Legzdins
Jag har under många år arbetat i naturen och närmat mig den med en direkt och dokumentär metod men med ett tillspetsat seende som genom seriellt upprepande förstärker dolda, imaginära mönster som påminner oss om tid och förgänglighet.
I flera av mina projekt har jag ifrågasatt den gräns som vi människor drar mellan vild och domesticerad natur och visat att vår bild av det vilda i själva verket också är en kulturell konstruktion.
I projektet Remediation utgår jag från ett postindustriellt landskap,närmare bestämt i Detroit, där platser förorenats övergivits och förfallit. En del av platserna ingår nu i ett pilotprojekt som går ut på att rena den förorenade marken från gifter genom att plantera vissa typer av träd, däribland Salix Alba, vitpil.
Jag har utgått från landskapsfotografiet och arbetat med platserna både ur ett historiskt perspektiv men även intresserat mig för platsernas framtid. Metoden har varit dokumentär och jag har arbetat både intuitivt och systematiskt.
I min praktik använder jag fotografi som en metod för tvärvetenskapliga undersökningar och verkar i en tradition där fotografiet kan användas för att öka medvetenheten hos allmänheten och stödja beslutsfattare, forskare och aktivister men som också väcker medvetenhet om, och engagemang för den ”läkningsaktivism” som idag drivs av frivilligorganisationer och institutioner på olika håll i världen.