Naturen som en upplevelse av – ren natur. Punkt slut. Det finns inget där utom natur – som om vi inte alls fanns.
Karin Alfredsson nollställer i sin bildvärld vår kulturella koppling till naturen. I hennes vinterlandskap går vi vilse långt bortom alla spår av civilisation. Det är bedövande vackert med en magisk tomhet.

Bara natur. Skrämmande för en del, men oftare en replipunkt. En välkommen utandning för samtidsmänniskan, upptagna som vi är av alla fönster uppslagna mot cyberrymdenslarmande signaler. Det är sällan vi möter ren natur – som fysisk erfarenhet. Jo, vi förbannar kyla, regn och snö. Vi älskar vårljuset som just nu väller in över oss och den välkända fågelsången, men vi möter oftast kontrollerad natur – som en spegling av hur vi ser på naturen: vår förväntan på måttet av natur.
I Karin Alfredssons film- och bildverk får vi chansen att försjunka i hundraprocent natur – som representation. Det är bildkonst ljudsatt med sublim känslighet som fungerar som etttotalt själsligt reningsbad. En tom, stilla, eller våldsam naturnär den är sig själv med sådan orubblighet. Den påminner oss om vår utsatthet: En hypnotisk motbild som drabbar oss bakom våra skyddsvallar av urban civilisation. Detta är vad hon ser – detta är vad vi borde se.
Ren natur öppnar det uråldrigt namnlösa i våra kroppar. Inför anblicken av detta vilda vita, slipar bildernas kraft oss ödmjuka över den tid som förefaller evig där i bilderna, men som aldrig kommer att bli vår… Vi lever till skillnad från den i den utmätta.

Utställningen ”Detta är vad jag ser” pågår 25/3 – 8/4 med vernissage lör 25/3, kl 11 – 16.

Varmt välkommen!
Vännerna på Black Door Gallery


 

Någonstans i Karin Alfredssons filmer och fotografier finns dessa platser: Hogndalen, Kirkefjorden,  Duorpe, Snöfjället, Drageid. Med flera. Geografiska platser i Sverige, Norge och Island. Ser vi dem? Jag vet inte. Och jag bryr mig inte heller så mycket om saken. I Alfredssons bildvärld övergår (eller på gamla tiders fotospråk: framkallas) bilder av ett annat slag, bortom det rent namngivna. Om filmerna och stillbilderna kan vi säga: natur. Ren natur, långt från det stadsliv som de flesta av oss tillbringar våra dagar med.Konstnärer som nuförtiden sysselsätter sig med ”naturen” brukar hamna i ett slags civilisationskritik och underförstått säga något om att vi alla lever i apokalypsens skugga. Att hela det förbannade jordklotet har dragit på sig något slags pyspunka som vi människor är skyldiga till. Vi säger KLIMATET lika ofta som vi förr sa NATUREN.
Karin Alfredssons arbeten är i mina ögon något annat. Och kanske viktigare.
Men vad?
Ulf Linde, den allseende och kärve spejaren av konst, påpekade att varje bild ska vara ett ANDLIGT ÄVENTYR. Karin Alfredssons har hörsammat hans önskan. Hos henne upplöses liksom de fasta strukturerna till förmån för något annat som jag i brist på bättre namn bara kallar NATUR.
Människans natur och naturens natur.
När jag betraktar de nästan färglösa filmerna händer något med själva gravitationen, den som håller kroppen på plats på marken. Det lättar. Det lyfter. Det förflyttas.
Så som snövinden eller havet blåser och rör sig i filmerna kan det nog också röra sig inne i hjärnans eget landskap; det blåser genom känsla och tanke, en främmande vind som efter en stund känns mer och mer bekant och till sist som en del av mig själv.
Från det dystopiska landskapet tillbaka till det utopiska!
Tidiga fotografer som August Strindberg inbillade sig att kamerans glasöga skulle kunna se sådant som människans eget öga missade. Hemligheter i kosmos skulle uppenbara sig, som om kameran TILL SIN NATUR kunde tränga längre in i landskapet.
Karin Alfredsson kommer själv från Jämtland men är bosatt i Stockholm. Så snart tillfälle ges lämnar hon storstaden och reser så långt bort (alltid norrut!) hon kan. Den sista biten kan det bli skidor eller fotvandring. Sedan reser hon sitt tält. Slår på sina kameror och placerar ut sina mikrofoner. Tillsammans med sin assisterande vän lyssnar hon sedan in landskapet och all den vida talande naturen.
Långt bort och mycket nära. Utan tillsatser. Nja, inte helt. Väl hemma igen tillsätter hon ibland musik till filmerna och redigerar sina ljudupptagningar. Vi ser bättre då, med dessa ”tillsatser”, tycks hon säga.
Hur långt in i ett landskap kan människan komma? Tystnar den urbana civilisationen någonsin helt i hennes huvud?
Detta är en bildvärld så långt ifrån den organiserade natur man möter på museer och i bokverk som möjligt. Vinden är sitt eget meditativa kaos. När jag ser vad ett fotografi återger, säger Ulf Linde, så får jag en känsla av ”oåterkallelig förlust”. Alfredsson undviker den fällan, hennes hav och vidder befinner sig i ett upplösningstillstånd som kanske är omöjligt att namngiva. Även om det står Svaaletjahke, Kirkefjorden eller Duorpe på kartbladet.
Gör konst oss fria? Befriade från vanans och rutinernas bojor? Öppnar de dörrar till andliga äventyr som vi annars skulle gått miste om? Jag vill tro det. När jag som i fallet med Karin Alfredssons filmer och fotografier försvinner en stund från mig själv så måste jag medgiva det; det som nyss föreföll så tryggt och bekant har till sin natur (sic!) förändrats och nästintill försvunnit. På ett gungfly färdas betraktaren genom denna bildström av, som sagt, nästan färglös materia.
Sa jag att detta också är mycket VACKRA BILDER? Nu är det sagt; förbaskat vackert är det och skönhet har ju en tendens att fånga vår uppmärksamhet.
Staffan Bengtsson
Kulturskribent och TV-producent
Projektet har genomförts med hjälp av Konstnärsnämnden.

 


Vi vill också påminna om att utställningen ”Counter Intelligence” av Mishka Henner som Black Door Gallery arrangerar i samarbete med Örebro konsthall pågår tom 2/4.