I svensk fotografi har den norra landsdelen tidigt fått en egen historisk nisch: landskapet, människorna och deras livsvillkor och plats i naturen. Krister Hägglund tar en tydlig roll som bärare av den traditionen i sin utställning ”Hjortronlandet – kring människor och ett dike”.
I fotohistorien finns mötet med människorna där i klassiska bilder tagna av namn som Borg Mesch, Sune Jonsson, Edla Vidlund och många fler dåtida och sentida efterföljare. I Krister Hägglunds utställning på F2BlackDoor visar vi delar ur tre bildsviter av hans hand: ”Hjortronlandet”, ”Stordiket” och porträttserien av människor i och kring Missenträsk.
I Krister Hägglunds bilder ryms såväl det storslagna natursceneriet som det nära livet och de människor som befolkar detta vidsträckta land. Här finns en Sara Lidmansk ton som känns igen från hennes litterära värld. Både humor och allvar fyller hans bilder och det med ett öga för det särskilda i det vardagliga, en bitvis magisk realism, som de som såg hans förra utställning ”LUX” på BlackDoor 2019, säkert minns med ett leende.
Medlem blir du genom att betala in årsavgiften på 150 kr till BG 329-5755 ange ditt fullständiga namn och din e-mail adress vid inbetalning.
KONSNÄCKAN
Konsnäckan, även kallad kägelsnäckan, tillhör en familj av olika släkten. Skalen skiftar till utseendet – en del pryds av mosaikmönster eller vågformade linjer i ockra och orange, andra är svagt rosa, prickiga, skirt gröna eller violetta. Skalens vackra mönster har gjort dem mycket populära bland samlare. Det som få däremot har kunskap om är att djuret tillhör ett av de tropiska korallrevens farligaste rovdjur. Giftet består av en komplex blandning av hundratals olika toxiner. En del kan vara livshotande för människor, eller orsaka andningssvikt, förlamning och synrubbningar. Den farligaste arten, Conus geographus, lever i Indiska oceanen och har orsakat flera människors död.
Snäckan ligger vanligtvis nedgrävd på havets botten där den inväntar sitt villebråd. Ämnet som bytesdjuren avger under vattnet fångas upp av konsnäckans raffinerade luktorgan. Blixtsnabbt skjuter den ut sin snabel med den hullingförsedda gifttanden mot offret. Bara några sekunder efter att bytet träffats förlamas det och kan sväljas genom den tänjbara snabeln.
Djurets karaktäristiska drag och beteende kan även genomskådas hos vissa människor. En relation med en sådan individ kan vara förödande och ta lång tid att läka ifrån. Det här är min resa från mörker till ljus.
Pojektet genomfördes under ett år på min förfallna bondgård och i omkringliggande skogar. Jag beredde landen, odlade, skördade, högg ved, plockade svamp och bär…
Målsättningen var att leva så självförsörjande och klimatvänligt som möjligt och se hur det avspeglade sig i min konst. Utveckla en inre dialog kring det personliga ansvaret i den pågående klimatkatastrofen. Tänk omvi tog en paus, slutade att överkonsumera och passade på att återvinna och utveckla våra filosofiskt existentiella sidor. I projektet ”Löftet” praktiserar jag detta under en säsong. Utställningen ”Löftet” visar och diskuterar kring min ettåriga praktik.
”Är på äventyr, letar efter en liten sjö omgärdad av ett träsk i den evakuerade zonen kring Arlanda. Inga avgående eller inkommande flygplan. På vägen hem fylls jag av tankar kring den av pandemin tystnade flygplatsen. Var inte onödiga flygresor något vi skulle bli av med för att lindra klimatförändringen? Ändå stödjer vi SAS med miljarder. Är inte den pågående pandemin ett fantastiskt tillfälle att börja förändra våra beteenden?
Hemma igen tar jag av mig skorna som uppenbarar mina blåfärgade fötter. Skogens blåbär har kommunicerat med mig, vill leka och göra konst tillsammans med mig. Nu faller bitarna på plats. Jag förstår vilket projekt jag måste göra. Min trädgård, skogen och djuren är mina arbetskamrater.
Vi interagerar med varandra och skapar konst. Fotografier där jag är naturen och naturen är jag. Under ett år lever vi i ett nära utbyte.”
"Vad är det att vara människa? Jag ser våra tillkortakommanden och våra grandiosa drömmar. Vår ömkansvärdhet och vår hybris. Vi är dom förnuftiga, inte dom andra. Jag fascineras av vår strävan efter att tämja/glömma vår natur, och hur dåligt det går. Att ju mer mänskliga vi framstår desto omänskligare är vi. Vår hopplöshet och hoppfullhet. Allt som vi är beredda att göra för att höra till. I mitt arbete använder jag det som hänt och det som inte hände. Det som känts och det som inte kändes. Drömmar och tankar jag haft, individer jag mött eller velat möta. Individer som kanske velat möta mig. Här möts allt. Jag använder delarna, gör en glipa och låter dom glida isär. Låter en del ändra innebörden av en annan. Flyttar runt, tar bort, lägger till. Tills allt känns helt logiskt, för mej. Gör som drömmen gör, bearbetar det som hänt, eller som kanske kommer hända, på ett till synes slumpvis men känslomässigt logiskt sätt."
Camilla Engman är konstnär från Göteborg.
Under ett antal år har jag återvänt till Hakodate för att fotografera. Jag fann staden i norra Japanlite av en slump när jag blev hembjuden till en vän som hade flyttat tillbaka efter några år i Tokyo. Min vän är mycket ovanlig i det att han återvänt. Majoriteten av de yngre generationerna överger de mindre städerna för storstädernas bättre möjligheter till studier och karriärer.
Hakodate som är ungefär lika stort Malmö är ett typexempel på hur denna avfolkning sätter sina spår. I centrum står numera hela kvarter obebodda och bortsett från enstaka bilar eller någon spårvagn som susar förbi utan att stanna ekar gatorna tomma. På dagen när min vän arbetar går jag ensam i en jämngrå, tyst och ganska sliten stad där allt verkar ha stannat av. Men på kvällen, när dagsljuset försvunnit, promenerar jag plötsligt i en annan värld. Då flödar färgstarkt ljus från gatlampor, trafikljus och neonskyltar och ger sken av att livet fortfarande pågår.
I det magiska ljuset, särskilt i skymningen och i skuggorna mellan husen, verkar det dessutom ha tagit en annan mera sagolik, nästan andlig gestalt.
Karin Wikström är född och uppvuxen i Jämtland, sedan åttiotalet bosatt i Göteborg och gick ut Valands konsthögskola 1995. Hon arbetar framförallt med måleri, där omsorgen om färgklanger, linjer och formelement är utmärkande. Ofta har måleriet beskrivits som expressivt och poetiskt. Hennes bildvärld är befolkad av blandningar mellan djur och människofigurer, där mångtydiga händelser utspelar sig. Undertoner av både sorg, humor, ömsinthet och absurditeter möter betraktaren. Hennes måleri frilägger försvunna lager så att det g(l)ömda bildar fond åt det närvarande. Betraktaren får utrymme att fånga bildens mening och betydelse, samtidigt som den fortsätter kämpa för friheten att inte låta sig fastställas.
Diket
När naturen förvandlats till landskap i våra ögon, har människan som art avsatt sitt ansikte där – på gott och ont…
Nu visar F2 Black Door som andra utställning våren 2023 Emanuel Cederqvists fotoprojekt ”Diket”. Det är berättelsen om ett katastrofalt militärt feltänk på Öland i andra världskrigets skugga.
Emanuel Cederqvist har som fotograf särskilt intresserat sig för hur vi läser landskapets former utifrån våra egna minnen, erfarenheter och gemensamma kulturella arv.
”Diket” är historien om en tänkt pansargrav tvärs över Öland vid Föra på norra delen av ön. Det topphemliga projektet startades 1940 i ljuset av de tyska framgångarna med snabba pansarattacker i Belgien och Frankrike. Stridsvagnen blev det tyska blixtkrigets signum. Stridsvagnshindret började byggas som ett enormt dike, eller kanal, som skulle vattenfyllas vid en tysk intervention. Genom sekretess kunde det dåligt genomtänkta projektet fortgå alldeles för länge till höga kostnader innan det havererade och stoppades av den militära ledningen.
I dag finns fortfarande spår kvar i landskapet av anläggningen som faktiskt påminner om 1970-talets typiska jordkonst. Det är spåren av projektet som Emanuel Cederqvist dokumenterat. På utställningen visas samtidigt tidigare hemligstämplade bilder ur krigsarkivet.
Det finns förstås en aktuell anknytning i den här utställningen till det pågående kriget i Ukraina där människor i första hand drabbas av den ryska aggressionen, men där även naturen brutalt formas till ett krigets landskap.
”Diket” kom 2021 ut som fotobok (The Ditch).
Utställningen presenteras klockan 12.
Öppettider
Ons + Fred 16 - 19
Lör 11 - 15
Familj - Anna Clarén, Hannah Modigh, Ewa Stackelberg
Att utgå från familjen - våra mest arketypiska relationer- är ett sätt att försöka förstå människans djupaste sammanhang. Ända sedan fotografiets födelse på 1850-talet har fotografer intresserat sig för det allra närmaste, sin egen familj.Tre fotografer från olika generationer möts här- i utställning och bok kring detta tema...
Hannah Modigh (f.1980) slog igenom med serien Hillbilly Heroin Honey (Journal, 2010) för vilken hon erhöll Svenska Fotobokspriset. Fotografierna porträtterar en stad gömd bakom dimman i Appalacherna, USA. Gruvorna har stängts ner, kvar är människorna. För sina fyra efterföljande utställningar och böcker har hon prisats med bland annat TT:s stora Fotopris och Lars Tunbjörk-priset. Hannah Modigh är representerad på bland annat Moderna Museet i Stockholm.
I den här utställningen visar Hannah Modigh bilder ur serien Delta (Editions Bessard, 2019). Startpunkten för arbetet var i en tid då Hannahs farmor dog i en ålder av 100 år samtidigt som Hannahs son föddes. I serien Delta bildar fotografierna ett rotsystem av generationer, sociala arv och relationer.
Ewa Stackelberg (f. 1955) har arbetat sedan tidigt 80-tal som frilansande reportagefotograf och slog igenom som konstnär med bildserien Berättelse för levande (Journal, 2001), en berättelse om sorgearbetet efter en älskads plötsliga död. För debutboken erhöll Stackelberg Svenska fotobokspriset 2001. Hon är representerad vid bland annat Statens Konstråd och har gjort ett antal offentliga utsmyckningar, till exempel på NKS och Huddinge sjukhus.
I den här utställningen visar Ewa Stackelberg fotogram från ett pågående arbete som heter Nu är det vackert. En familj är en trasslig historia och i varje familj finns gåtor och smärtsamma händelser som inte klarats upp, och bördan får därför, ofta omedvetet, bäras av efterlevande. Det förflutna existerar i det nuvarande.
Anna Clarén (f.1972) fick sitt genombrott med bildserien Holding (Journal, 2006). Fotografierna skildrade Claréns vardag under fyra sommarmånader 2005. Självporträtten var utlämnade och raka och sågs som nyskapande i sin skira, privata framtoning. Boken med samma namn vann Svenska fotobokspriset 2006. Clarén är representerad på en rad olika institutioner, bland annat på Statens konstråd och Moderna Museet i Stockholm.
Anna Clarén arbetar också som lärare i fotografi på Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö. I den här utställningen visar Clarén bilder från serien When everything changed (Max Ström, 2018). Anna Clarén riktar kameran mot barnen, mannen, och livet som levs i den lilla villaförorten. Berättelsen handlar om en familj som ställs inför en prövande tid.
Öppettider
6/5 vernissage 17 - 20
Ons + Fred 16 - 19
Lör 11 - 15
Fåglar har anpassat sig väl till ett liv i urbana miljöer och är det vilda djur som vi oftast möter i staden. Detta är en av annledningarna till att Erik Berglin valde fåglar som motiv till sitt omfattande gatukonstprojekt. Genom att välja fåglar kunde arbetet få en för gatukonst unik variation – där ett nästan oändligt antal olika arter sattes upp i stadsrummet.
Fotografierna av fåglarna är utskrivna i skala 1:1 och har klippts ut för hand innan de med stor omsorg och noggranhet klistrats upp på fasader. Projektet pågick i tolv år, under tiden sattes 4982 fåglar upp i tolv städer runt om i världen: Göteborg, Berlin, Tel Aviv, Casablanca, New York, Reykjavik, Madrid, Malmö, Rio de Janerio, Buenos Aires, London och Stockholm.
Parrallellt med med arbetet på stan har Berglin samlat berättelser om mytiska fåglar, om fåglar i konsten och populärkulturen, om fåglar i människans tjänst och i vetenskapliga experiment samt om historiska skeenden i vilka fåglar spelat en avgörande roll. Dessa texter utgör en alternativ historieskrivning – sett från en fågels perspektiv.
Projektet är inspirerat av den amerikanska ornitologen J J Audubon och hans magnum opus: boken Birds of America som färdigställdes 1835 efter tolvs års arbete. Dess sidor mäter hela 99x66 cm, vilket gör den till en av världens största böcker. Att det blev just denna storlek berodde på att Audubon ville visa sina illustrationer i skala 1:1. När Berglin blev varse om detta hade han redan arbetat med sitt projekt i några år. Inspirerad av Audubon bestämde han sig för att även han skulle fortsätta i tolv år för att sedan presentera dokumentationen i en bok med samma mått som Birds of America.
Erik Berglin arbetar främst med fotografi i en utvidgad kontext, med ingrepp i offentliga rummet, fiktiva berättelser och med appropierat material från internet. De senaste åren har han arbetat med att generera bilder med hjälp av algoritmer. Han skapar situationer där vardagliga bilder alterneras och förskjuts från sina naturliga funktioner, ofta med refferenser till konsthistorien och populärkulturen. Hans metod är konceptuell men lämnar utrymme åt det slumpartade och oväntade.
Erik Berglin är född i Sundsvall 1980 och numera bosatt i Stockholm. Utbildad på Högskolan för Fotografi i Göteborg med en MFA från 2010. Boken med dokumentationen från The Bird Project 2006 – 2017 gavs ut av förlaget ll`editions och tycktes på Göteborgstryckeriet. Den mottog både Svensk Bokkonst 2021 och vann Svenska Fotobokspriset 2022. Berglin har fått ett 20-tal stipendier och finns representerad på Musèe de Èlysèe i Schweiz, Hasselblad Center, Göteborgs Museum, Sundsvalls Museum och Statens Konstråd. Hans arbete har bland annats publicerats av Dazed & Confused, Paletten Art Journal, Hyperallergic, Samtida Svensk Fotografi och den nyligen publicerade antologin Flora Photographica: Masterworks of Contemporary Flower Photography, redigerad av William A. Ewing och utgiven av Thames & Hudson.
Först av alla dem som gästat oss genom åren med utställningar på Black Door Gallery var Martina Holmberg med den finstämda bildsviten ”Fade to Black”. Nu öppnar vi galleriets sista utställning någonsin på Järntorgsgatan 9 med hennes nya fotografiska serie ur boken ”Mayfly”. Vernissage på lördag 6 juni och det innebär Sverigepremiär för ”Mayfly”. Det gör oss mycket stolta!
”Fade to Black” gjordes med den felaktigt tillverkade polaroid-film som numera blivit en egen genre inom fotografin. Martinas bilder hade en väldigt vacker poetisk aura, drömsk och som gjord för att gå in i med egna tolkningar, minnen och hågkomster.
I ”Mayfly”, som kom ut i bokform tidigare i år, arbetar hon vidare med Fade to Black-filmen men även med annan polaroidfilm samt utgången och överexponerad film. Hennes provokationer med den kemiska processen blir det medium ur vilken den särskilda poetiska tonen växer fram i hennes bildvärld. Den är drömsk, lite på avstånd som minnen från barndomen kan vara: bilder som skevar, bländar oss med skarpa flash backs av sol och ljuskatter, eller en grynig sömnighet som när tiden lägger sin långa arm mellan händelsen och dess känslobild i minnet.
Vi behöver förstås inte uppmana er som gillade hennes första utställning att komma och titta, men ni som inte såg den: missa inte denna! Den är nästan smärtsamt vacker och genomsyrad av ett vemod som även vi i galleriet känner av en speciell orsak: det här är sista föreställningen för oss.
Vi slutar alltså och stänger galleriet med flaggan dubbelt i topp med start på Nationaldagen. Den här avskedsutställningen pågår två veckor därefter på följande sätt: 11-13/6 och 23-25/7. Det är möjligt att vi kommer att ha enstaka dagar öppet däremellan. Höll ögonen på hemsidan i sommar.
Den pågående pandemin är inte orsaken till beslutet att lägga ned, det beslutet tog vi redan i december. Vi har kämpat i tio år till hösten för att hålla igång verksamheten, men en envis ekonomisk motvind, minskade kommunala bidrag och ett avtagande publikintresse, gör det svårt att orka. Att driva ett galleri av den här typen innebär uteslutande ideellt arbete hela vägen, och vi har framhärdat - trots att vi ofta betalat ur egen ficka för att kunna hålla öppet – men till slut har energin ebbat ut. Vi ger dock upp med stolt hjärta: vi har hela vägen lyckats hålla en hög nivå och visat örebroare och tillresta att vi varit ett av landets intressantare fotogallerier och klarat fullt ut det vi föresatte oss när vi öppnade det.
Tack för ert stöd ni som kom! Det sägs att människan aldrig tagit så många bilder som idag och att intresset för fotografi är stort. Vårt intresse är nog på ett annat sätt – en kärlek till det fotografiska mediet som inte riktigt är det samma som idag flödar i sociala medier. Nu får någon annan ta upp stafettpinnen.
Tack för oss! Lev väl!
Vännerna på BlackDoor
Touch me är en personlig skildring om subkultur, identitet och sökande vid Sveriges dansbandsbanor. Till dansbanorna kommer varje människa med sina erfarenheter, sin sinnesstämning och sin dansstil. På golvet smälts allt samman till en enhet där kroppsspråket talar och man rör sig på samma sätt, med utrymme för personliga variationer. Som subkultur kan dansbandsvärlden studeras ur flera perspektiv. Musiken i sig kan beskrivas. Ritualen att gå ut och dansa och relationerna mellan människor likaså. Men i stunden, för den som deltar, handlar det om några av de mest intensiva och grundläggande mänskliga behoven. Romantik. Beröring. Att vara tillsammans och dela en upplevelse.
I Touch me har dansbandsvärldens gemenskap blivit sitt eget tillstånd, bortom tid och rum. Det är den mellanmänskliga laddningen som är skildringens kärna. Det finns en kontrast mellan tillvaron på dansgolvet och utanför. Utanför kan man se reservation, tillbakadragenhet och självmedvetenhet. I dansen löses dessa tillstånd upp i närhet, ömhet och innerlighet. Det är den spänningen och det skiftet av tillstånd som drev mig att återvända år efter år.
Touch me släpptes i bokform hösten 2018 på tyska förlaget Kerber Verlag samt svenska förlaget Ark Förlag.
Om mig
Min konstnärliga verksamhet präglas av ett etnografiskt förhållningssätt där fotografi handlar om identifikation och relation. Det är i mötet med en människa eller gruppering som jag först hittar en närvaro i min kreativitet och där fotografi som konstnärligt uttryck passar mig bra. Viktiga ämnen är mänskliga interaktioner och människans påverkan på sin miljö.
Hur påverkas en människa när dess fysiska miljö och omgivning är i en ständig snabb förändring? Den frågan ligger till grunden till ett fotoprojekt jag ägnat de senaste tre åren till. Jag jobbar just nu på att avsluta del två och planerar sista delen i en boktrilogi av ett fotografiskt projekt om kontrasten och spänningen mellan det gamla och det nya Kina i en av världens mest föränderliga städer, Beijing. Vem har makten och hur makten utövas i städernas offentliga utrymme är en känslig fråga i Kina. Första boken i trilogin, Year of the Dragon, publicerades 2017 på Ark Förlag.
Hidden Kingdom är en resa genom inre och yttre scenarier som uppstått ur ett personligt sökande där jag under 2006-2016 rest intensivt runt om i Europa. Dessa resor var för mig en slags meditation - ett sätt att komma bort från det vardagliga och förutsägbara.
De geografiska platserna var i sig själv aldrig viktigast, jag ville istället drivas av instinkt, försöka vara öppen för situationer som dem var och inte tänka för mycket. Det blev på många sätt ett sökande efter att se och uppleva men också ett försök att komma närmare mig själv.
Jag ser dessa bilder som imaginära filmscener där varje bild står för sig själv - som en ingång, en mitt eller ett slut. En undersökning av ett tillstånd där titeln står som en metafor för mänsklig längtan - ett sökande efter något större som ska träda fram.
Jag är inte säker på vad som händer eller varför jag tar vissa bilder och det är en del av min metod. Det är mer en reaktion jag är intresserad av. En reaktion på vad jag ser och känner. På dessa resor har jag ofta funnit mig själv i situationer utan varken början eller slut. Snarare har jag befunnit mig i mitten av något.
"Travel is useful, it exercises the imagination. All the rest is disappointment and fatigue. Our journey is entirely imaginary. That is its strength. It goes from life to death. People, animals, cities, things, all are imagined. It’s a novel, just a fictitious narrative. Littré says so, and he’s never wrong. And besides, in the first place, anyone can do as much. You just have to close your eyes. It’s on the other side of life."
Louis-Ferdinand Celine
Journey to the End of the Night
Om mitt arbete
Mitt arbete är på många nivåer en utforskning av det mänskliga tillståndet - för mig handlar fotografi om ett introspektivt sökande som drivs av intuition, lust och instinkt. På senare år har jag låtit ramverket förändras från att ha varit mer begränsade till specifika ämnen till att bli mer handla om ett sökande efter ett eget poetiskt språk. Återkommande teman är sinnet, medvetandet och oförmågan i vår existens. Jag är inte säker på vad som händer och varför jag tar vissa bilder men det har blivit min metod. Det är mer en reaktion jag är intresserad av. En reaktion på vad jag ser och känner. Att hitta mig själv mitt i något.
År 2010 släppte jag min första monografi - The Family (2002-2009). Ett dokumentärt projekt, bok- och utställning om en turkisk nomadfamilj som jag följde under nästan nio år. Bilderna handlar till stor del om det utanförskap man ställs inför som fattig men främst om förmågan att relatera till sin fattigdom och trots den inte bli ett offer för omständigheterna. Ett projekt som fick mycket uppmärksamhet såväl i Sverige som internationellt och som även ställdes ut på Black Door Gallery 2012.
Boken Hidden Kingdom släpptes 2017 på tyska förlaget Kerber Verlag samt svenska Nouvel Publishing och har bland annat blivit nominerad till svenska fotobokspriset 2018.
Website
www.stefanbladh.com
E-mail
stefanbladh@gmail.com
År 2015 sökte närmare 36 000 ensamkommande barn och ungdomar asyl i Sverige, drygt 25 000 var afghanska medborgare.
"Alla kan göra något, bli kontaktperson för ett ensamkommande flyktingbarn, skänka pengar till kläder och mat", sa statsminister Stefan Löfven i ett tal på Medborgarplatsen i Stockholm på hösten det året. Många följde hans uppmaning. Men strax svängde både flyktingpolitiken och attityden till de unga asylsökande.
De ensamkommande påstods ljuga om sin ålder, deras asylprocesser drog ut på tiden, det blev svårare för dem att få uppehållstillstånd. Kollektiva massutvisningar började genomföras, oro, ovisshet och psykisk ohälsa spreds och självmordsfrekvensen i gruppen nådde en nivå utan globalt motstycke.
Åke Ericson har skildrat situationen.
Han följde den 58 dygn långa sittstrejken i Stockholm hösten 2017, han har besökt Migrationsverkets förvar där tonåringar sitter inspärrade i månader och han har varit i tältstäderna i Paris dit många flyr från Sverige när det gett upp hoppet om en framtid här och inte tänker låta sig tvångsutvisas.
Arbetet har resulterat i den här utställningen och boken Beyond Afghanistan – the Struggle of the Refugees.
Delar av materialet har tidigare publicerats i Expressen samt i tidskriften Tiden och är gjort i samarbete med journalisten och författaren Thord Eriksson, som har skrivit boken Dom som stod kvar om de ensamkommande och betydelsen av det frivilliga engagemanget för dem.
I anslutning till utställningen, torsdagen den 30 januari kl. 17.30, arrangeras ett samtal med Thord Eriksson som har skrivit boken Dom som stod kvar (Natur & Kultur, 2019) om de ensamkommande och betydelsen av de svenskar som engagerar sig för dem, ordnar tak över huvudet och ingjuter hopp i en tillvaro som blir allt mer desperat i skuggan av en hårdnad migrationspolitik. Förfärande ofta med självmord som den sista utvägen.
”Ett Päron till farsa firar jul” är en komisk filmklassiker som skildrar när julkänslan löper amok. Som vi alla sett finns den påtagligt även i verkligheten. Filmen synliggjorde ett märkligt fenomen: världen är full av Päron till farsor som försöker övertrumfa varandra i denna elektrifierade känsla och som i eskalerande skala inträffar vartenda år när julen närmar sig.
Ja, snart är det jul och vad passar väl bättre än att avsluta höstens utställningsprogram på Black Door Galleri med Krister Hägglunds i tiden pågående bildsvit ”Lux”. Den handlar just om det där med jul och excesser i illuminerade arrangemang på hus och i trädgårdar när året är som mörkast och effekterna blir galet tydliga.
Utställningen kan du se hos oss 30/11 till 14/12, men håll även ögonen på exklusivt extra öppethållande under julhelgen.
Krister Hägglund är nog en typiskt kärv norrlänning med varm blick som under lång tid trängt på djupet med denna smått bisarra företeelse som grasserar världen runt i juletid – långt innan förresten.
Han har, efter att ha fotograferat fenomenet ganska länge, försökt avsluta sin dokumentation av alla galna och kreativa lösningar på extra allt i ljus och skyltarrangemang, men ständigt återfallit när nästa ”Päron” överträffat sin granne, eller när den mer pliktskyldiga kommunala insatsen inte bara blir pinsam utan tragisk.
Krister Hägglunds bilder är just oerhört humoristiska och ibland svårsmält melankoliska. Hans särskilda öga för fenomenets estetiska vilsenhet eller vildhet, förhöjer njutningen av varje enskilt motiv han fångat med sin kamera. Ingenting är arrangerat utan hämtat ur människlig verklighet i vad man skulle kunna kalla en pågående galenskap - eller om det nu är en särskilt lysande gren på människans kulturella träd. Det hänger i alla fall en och annan färgglad ljusslinga med tillhörande ikoniskt figurgalleri i den …
Varmt Välkomna!
Vännerna på Black Door
Alla människor är vackra när de arbetar, menade fotografen och filmaren Jean Hermanson. Respektfullt fotograferade han arbetare, främst på de svenska verkstads- och industrigolven, och bilderna skulle senare blir en del av vårt moderna kulturarv och Jean själv ansedd som vår främsta arbetarfotograf.
Nils Petter Löfstedt var under flera år Jeans fotoassistent och trots ålderskillnaden kom de varandra mycket nära. Nils Petter dokumenterar mörkrumsarbetet, och i deras samtal berättar Jean om sitt stora misstag, att han inte tog reda på namnen på de han fotograferade.
Jean dör i augusti 2012. Efter sig lämnar han flera oavslutade projekt, ett arkiv som sträcker sig från 1960-talet fram tills idag, och hundratusentals negativ och papperskopior från 40 års mörkrumsarbete med motiv från hela världen. Ett arkiv där det mesta varit helt dolt för omvärlden.
I galleriet visar vi inledningen av filmen Himlens mörkrum (guldbaggenominerad) samt ett urval bilder som Nils Petter Löfstedt tagit fram.
(utställningen pågår mellan 2-16/11)
Varje människa behöver ett utrymme, en inre eller yttre plats som skyddar från världen utanför.
Projektet Nooks (Skrymslen) kom till som en reaktion på vetskapen om att många barn och unga idag har allt sämre kontakt och relation till naturen och det naturliga än för bara ett par decennier sedan. De sårbara tonåren formas av virtuella världar och massflöden där identiteter konstrueras och exponeras kring
vem man vill vara, mer än den man verkligen är.
Bildserien består av porträtt av barn och unga – människor som rör sig i vatten och vild växtlighet. Deras ansikten är målade röda för att symbolisera omvandling. Porträtten står i kontrast till bilder av arrangerade blommor från slottsträdgårdar och botaniska trädgårdar.
I min konstnärliga praktik arbetar jag med fotografi och installation. Ett utforskande kring ämnen som tid och identitet, ofta mellan förälder och barn.
Naturen är ett verktyg i gestaltandet av psykologiska landskap. Yttre och inre platser som bär på oändliga roller.
Välkomna!
Jag är intresserad av gränsområden i och mellan dröm-fantasi-verklighet… av olika slags mellanvärldar. Jag fascineras av hur olika verkligheter hör ihop, hålls isär och förbinder sig med varandra. Både mellan människor och inom människan. Av den betydelse minnen/ting/företeelser/tid och platser har. Av tillstånd, stämningar och möten i och mellan våra världar. Och av bilderna för det.
De senaste åren har jag huvudsakligen arbetat fotobaserat och ofta med kombinationen foto/grafik (fotopolymer). Periodvis arbetar jag även med skulptur och installationer. Parallellt med min konstnärliga praktik arbetar jag med samtalsbehandling i psykiatrin. (kopierat från Liljevalsh hemsida)
Info(at)blackdoorgallery.se
Besöksadress: Fogdegatan 2, 703 55 Örebro
